Och vi drog hela gänget ner på Vickan,
det var Perre, Jerry och Bobbo och jag,
och alla polare stod ner på Vickan,
vi skulle alla in i dimman, vilket drag.
Och vi försvann åt varsitt håll in på stället,
och Jerry va den som var först tänd med en biff, han är bra.
Och jag stod vid baren och hängde hela kvällen,
och då kom hon äntligen, modellen, fram och sa;
- Jag har suttit där borta i hörnet hela kvällen.
Och jag kände mitt hjärta lyftas och trånas.
Och jag snacka, och jag snacka, och jag snacka,
och jag log och jag kände jag var glad.
Men då hände nånting som förstörde resten av kvällen,
plötsligt kom den där förbannade jävla aktören,
och det var honom hon hade väntat och ville ha.
Han tog'na stödigt under armen och gick,
och den blick han gav mig minns jag än i dag,
så jag stod och tjöt och skrek in på stället;
Va fan är en aktör mycket bättre än en rockartist,
va fan är en aktör mycket bättre än en rockartist,
va fan är en aktör mycket bättre än en rockartist,
va fan är en aktör mycket bättre än en rockartist,
va fan är en aktör mycket bättre än en rockartist.
Så jag tog min skinnpaj och gick ut i natten,
och jag gick hem till min kvart i Gamla Stan.
På vägen hem passerade jag strömmen,
och drömmen om självmord slog mej i ett slag.
Måsarnas eviga tjut,
strömmens eviga brus,
här kunde lika gärna helvetet ta slut.
Men då slog mej en tanke som sa,
faller en bort står det åter tusen nästa dag,
så jag vände på klacken och gick.
För va ska man ta livet av sig för
när man ändå aldrig får höra snacket efteråt,
för va ska man ta livet av sig för
när man ändå aldrig får höra snacket efteråt,
för va ska man ta livet av sig för
när man ändå aldrig får höra snacket efteråt,
för va ska man ta livet av sig för
när man ändå aldrig får höra snacket efteråt.