Ärren som skimrar i glödande rött belyser vårt samvetes pina och kval När sårens svett har torkat ur jord, tynar den börda som sinnet har tyngt Bort i en osande, dödslik stank, i det bråddjup där guld har försakats Det köttsliga skal som rasar i virvlar, i en avgrund att skriva vår sista epilog Av skammen, så länge de tärts Nu störtas den värsta av plågor I världsalltets ättestupa Ur tiden, mot lindring och nåd Ett aktat slut för de nu utlevade Vid hemsökta klippors gapande svalg Ett vördat slut för de lidande väntar vid fullbordad gryning Aldrig mer ska frånfällets klinga vaktas av deras febriga blod Ej mer stungen av bitande stål och lämnad vind för våg Lyd, du skälvande kreatur Med kaos i rygg du ingenting räds Mot förgängelse du vaggas i slumrande takt Med min dolk i din rygg, omfamna ditt fördärv Av skammen, så länge de tärts Nu störtas den värsta av plågor I världsalltets ättestupa Ur tiden, mot lindring och nåd